Laki Star

 Mitt blonda förflutna täcks nu med den billiga hårfärgen från Willys. Ska snart hoppa in i solariet och testa krämerna som jag fick av våran chef på fläkten. Tro det eller ej så äger han oxå solarier. Jag bad honom ge mej grattis solarie-tid, med tanke på att jag sponsrar han. Men jag fick nöja mej med tre testers. Bäst för honom att dem är bra :D

Fredag natt tackar jag för min Jönköpings-tid och Serbien öppnar sin famn. Jasa, Bata och deras mamma åker ner med samma buss, så det kommer bli helt underbart. De har varit på mej om mina sömnproblem under bilresor, så jag ska se till att vara vaken så mycket som möjligt ;P

Har inte börjat packa eller köpt det jag behöver där nere. Ja ja ja Flipp-Flopp finns säkert hos kineserna där nere, men H&M hade en massa fina för bara 50 kr!

Känns som om mina lediga dagar från skolan börjar ta slut, men semestern har bara börjat!

Ja, jag vet jag har alltid varit konstig, eller som jag gillar att uttrycka det - jag är speciell *host*

Men senaste tiden har jag uttvecklat konstiga fobier, eller vad jag nu än ska kalla det för. Jag har kvar mina gamla, såsom Gym. Jag klarar inte av att gå in i ett gym och se alla dessa muskelknuttar som lyfter mer kilo än min egen kroppsvikt. Mitt hjärta börjar pumpa och jag vill bara därifrån. Att skutta runt till 90-tals låtar på Friskis&Svettis, har jag inga problem med.

Numera klarar jag inte av att någon bara berättar detaljerat om vissa saker, hur ont de har eller om de äckliga krypen som vandrar på denna jord. Klarar inte av att se andras blod, eller sår, det ger mig bara gåshud.

Först trodde jag att jag bara hade problem med min bror och hans sätt att köra. Jag brukade lägga handen för ögonen eller hålla andan och önskade att vi skulle komma fram. Men nu kvittar det vem jag sitter bredvid, hjärtat slår snabbare och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Som om jag varit med i någon hemsk olycka, men så är inte fallet.

Förra året hade jag problem med dem största grejerna på jobbet. Speciellt om jag stod på tak&botten då man skulle vända på hela skiten. En gång blev jag så illamående att jag var tvungen att gå och spy! (nej, jag var inte gravid)

Klaffbron i Malmö. Det var verkligen en "hallå-Lara-vad-är-ditt-problem-egentligen?!" varning. Paula och jag var påväg hem från skolan, skulle gå till centralen för att ta bussen därifrån. Tog ett steg på bron och det började tjuta och rampen sänktes. Tack, nu måste vi vänta tills Båt-j*veln glider förbi.Men när jag såg bron lyftas, trodde jag att jag skulle dö.
Den delades inte på mitten, utan hela bron lyftes rätt upp. 20 meter betong hängde precis framför mig. Jag fick vända mig om, en kö hade redan bildats. Paula tittade på mig, som om jag vore ett totalt sajko. (fått den blicken för många gånger)
Återigen slog hjärtat som fan. Jag började vifta med händerna, andas tungt och må illa. Då började jag verkligen störa mig på mig själv, vilken nöt jag är.

Jag fattar inte vad allt detta kommer ifrån?! Det är ju inte normalt att få sådana här flipp i 20års åldern.

Vem vet vad jag inte kommer klara av om 10 år... Du Milde..

Efter en hemsk natt och bara tre timmars sömn, gick jag upp halv 6. Hämtade hem-telefonen för att ringa till Sickan och sjukanmälla mej, igen. Jag var inte på jobbet i måndags, pga av axlarna. Igår var jag på jobbet och nu sitter jag hemma igen.

Sandra Dahlström kommer snart och stackarn ska få massera mig. Jag har tre ryggrader enligt en på jobbet  - det är tydligen bara knutar. Sandra, bara du är gentle, så överlever jag...

När HV-s massör masserade mig på jobbet för ett år sen, ville jag dö. Bokstavligen. Det var 30 min av ren pain. Hon trycka någonstans vid axeln och en punkt vid ögonbrynet gjorde ont. Auch. Jag kom ut därifrån och kände mig som om någon slagit mig gul och blå!

Jag behöver något som jag inte kan få, för jag tror inte på orden.
Jag söker desperat efter en känsla, som jag inte kan känna, för jag vet att den inte är ömsesidig.

Jag njuter av varje andetag, beröring och hjärtslag, för jag vet att vilken sekund som helst, så kommer sanningen att komma fram. Även om sanningen är den jag desperat söker, så kommer jag inte tro på dem. Jag vet att de ljuger, för dem söker något helt annat.

Jag längtar efter det uppenbara, som jag inte vågar tillåta mig själv att känna. För mycket känslor, svek och lek. Jag vill skrika ut allt inom mig, för att, för en gångs skull kunna andas ren och ärlig luft. Men mina luftrör sviker mig och jag grips av panik, då jag vet att drömmarna inte kommer att besannas. Det handlar inte om er, utan om mig. Om mig och mina förvirrade känslor och tankar.

Ni ser mig, men ni ser inte det jag ser. Ni ser att jag ler. Jag vill visa er mer, men jag vågar inte.
Jag vet nu varför jag beter mig så här, därför vågar jag inte avslöja mer.