Laki Star

Lätt för mej att peka finger , skaka på huvudet och hopplöst undra vad dem egentligen sysslar med. Vilken kotte som helst ser ju att det inte är okej. Alla tycker detsamma men det verkar inte komma fram till deras öron.


det kan handla om ett dåligt köp, kärlek, eller allmänna värdelösa beslut. Ja pratade med en kompis förra veckan och hon berättade något som fick oss båda att sucka. "Varför? Fattar dem inte att det är helt galet? Shet det är ju verkligen som om dem blivit blinda"
Blinda av vad? Av enormt starka känslor, av envishet? Som om dem bara ser rakt fram, verkan höger eller vänster. Man tittar, lyssnar - iakttar utifrån och vill mer än gärna spräcka bubblan dem befinner sig i, med en nål. Nålen som motsvarar ord, kloka råd, en annan synvinkel på det hela, allt för att befria dem från idioti.


Inte står man med nålen bara för att sticka och såra dem, nej. Utan som en kompis, en förälder, en arbetskamrat som upplevt ett och annat i sitt liv. Frågan är hur mycket borde man eller vågar man "säga till" ?
Ska man tiga och låta dem begå misstaget och sedan vara där för dem, och försöka spela att inget av detta var förutsättbart? Ska man lägga en pik då och då för att försöka iaf göra små hål i bubblan så att dem får andas in lite vettigt syre? Hur mycket borde och vågar man säga?


Som om känslorna gör en blind. Alla har vi varit där. Jag har varit där alldelses för många gånger och för länge. Det kan ha handlat om små saker, till stora och värdefulla händelser i mitt liv. Händelser som sätter sina spår.
När jag tänker tillbaka på den tiden kan jag inte fatta hur dum och naiv man var. Man levde sitt lilla liv i bubblan, men det var inget man var medveten om.


Nålar, knivar, spjut, - starka argument och kloka råd, inget gjorde så att man lämnade bubblan. Den trygga världen man byggt upp av lögner och förnekelser, var det enda man kände sig säker i. Men dagen kom, då någon utanför bubblan, likaväl i den, kastade spjutet som denna gången inte kunde undkomma hjärtat. Alla nålar, spjut och knivar man försött ignorera fick man tillbaka på en och samma gång - på ett och samma ställe. Hjärtat.


Man kliver ut, helt förstörd, man vet verkan ut eller in. Den verkliga världen slår en så hårt, som en oväntad öfril och man tappar andan. Ögonbindeln är nu bortgaten och dimman som hängt tungt framför ögonen försvinner sakta. Man undrar vad man sysslat med och det går inte att komma undan blickarna som säger "Vad va det jag sa?"


Man vet inte alltid sitt eget bästa, hur mycket man vill och försöker intala sig det. Ibland kanske det är bättre att lyssna på kompisen eller föräldern som kasnke redan varit med om det. Ibland är det kanske inte så klokt att be dom sluta tjata för att man vill begå sina misstag själv, för att sedan lära sej utav dem.
Lyssna på människan som står framför dej, utanför bubblan och ser allt med andra ögon. Som bara iakttar. Han kan bespara dej från mycket ont som bubblan ligger bakom.