Laki Star

Killen jag jobbat med hela veckan på tak&botten skrattade förvånat medans han ställde frågan.
"Ja det har jag faktiskt" svarade jag samtidigt som jag skruvade det sista.


"jag tänkte faktikst på det för någon dag sen att med vissa skrattar man hela tiden" - sen om dem skrattar med mej eller åt mej, går ju att diskutera.


"jag kan faktikst vara rolig Tian, men du verkar inte ta fram den sidan hos mej, tyvärr" KIllen blev tyst. Men lite så är det ju. Man är väldigt olika beroende vilka man är med. Man ska lära sig vilka som ta fram ens bästa sidor. det är något man lär sej göra under hela livet tror jag.


Tillskillnad från innan är jag numera med sådana som tar fram den glada, härliga, softa och positiva Laki. Den som folk oftast väljer att skratta åt än med ;P

Man lär sej något nytt varje dag.  Jag gör det iaf. Nästan varje dag. Kan vara allt från svenska språket till om djungelns mest sällsynta djur. Ni förstår poängen iaf. Men det bästa är nog när man lär sej något nytt om sej själv. 

Jag är äckligt förstålig. Tydligen. Med ett stort Hjärta.  Jag skrämde mej själv då jag insåg det. Hur jag hanterade en viss sitation överraskade mej positivt. Dagen efter kunde jag inte fatta att det var jag. Orden som sas, stämningen som ägde rum, kunde inte varit mer rätt än det var då. Och allt pågrund av en stark egenskap jag bar inom som inte hade används. 

Att i den mest bisarra, uddaste, sorgligaste, ilska händelse, befinna sej, för en halv sekund i den andra sitation, kan betyda så mycket. Mer än du tror. Mer än du vill inse. Stå i hans eller hennes skor  och var förstålig. Bara för en halv sekund och sug åt dej alla känslorna. 

Hur hade du känt dej om världen framför dej kunde rasa vilken sekund som helst beroende på det besvikna ansiktet som sorgligt tittar på dej? Även om du satt dej i skiten själv. Ta ett djupt andetag och bara tänk. Värt att skrika? Nej. Värt att krossa näsbenet och peta ut ögonen? Nej. Värt att slå boven som redan ligger ner? Nej. 

En halv sekund. Titta djupt i ögonen så att själen känner sej iaktagen. Var förstålig och säg orden som du skulle själv vilja höra. Säg inte saker bara för att få den andra att må ännu sämre. Säg inte saker bara för att få den andra att skämmas ännu mera. Säg inte saker som bara skulle göra allt värre. 

Ha förståelse och acceptera att ingen är perfekt. Att vi alla har "A moment of Weeknes" . Att förlåta men att göra klart för han eller henne att förlåta och glömma ibland äger rum i två helt olika världar. Förlåt. Gå vidare men låt dem acceptera inte att det ska hända igen. En gång är ingen gång, ryktas det om. En gång. 

Jag är ruskigt förstålig har jag märkt. På ett bra sätt., fast till en viss gräns.Så länge inte folk utnyttjar det osv. Men att sätta sej i den andras sitation, gör det mer än ofta livet bättre för människan som just haft en moment of weeknes och inte minst för dej själv. 

Lär dej något nytt varje dag. Jag lärde mej idag att - "ja Shiter i" - låter väldigt mycket som "hur mår du?" på persiska. Lär dej något nytt idag. Lär dej något nytt av orden som dina pupiler nyss tagit in och din hjärna fått bearbeta.
 
Lär Dej något nytt varje dag och låt det göra dej starkare och till en bättre person. Just Do it.

Tack för att jag har en anledning att le
och för att du är min underbara ljustråle
Tack för alla mina kompisar
som kan bevarar mina mörkaste hemlisar

Tack för mamma, pappa och bror
som står ut me mina trafikskador 
Tack för allt kött vi kan grilla
även om röken får oss att lukta illa,

Tack för Sandra och Jovana
som skiter i min alkoholvana
Tack för skratten Lilly och Tanni bjuder på
skönaste brudarna som jag aldrig kan motstå


Tack för min Karin från Bondeland
som trivs med oss från Balkanland
Tack för eran tid med att läsa min blogg
jag bjuder er alla på en grym j*vla grogg!

Förtillfället har jag så mycket tankar och känslor som både spökar och som får mej att le inombords. En dag i taget - för jag vågar inte på ett annat sätt.

det har varit mitt motto. men visst måste man hoppas och förvänta sej saker och ting, fast till en viss gräns. Och gränsen får var och en sätta själv. Hur mycket vågar jag hoppas på någonting, för att allt sedan ska rasa? - eller ja, risken finns ju alltid. Hur sårbar vågar jag vara för att inte bränna mej? Hur naiv kan jag vara för att inte sedan dumförklaras?

 den här veckan har varit den uddaste i hela mitt liv. den ligger på topp-listan iaf. mycket har hänt och så snabbt. jag vet inte vart jag ska börja, men vore det inte för nivea jobbet i linköping förra veckan och det skönsate stället med den bästa white russian på Steves så hade jag nog inte blivit träffat av amours pilar i röva. jag ler, jag är glad, men förgäves - redan andra meningen som kom ut ur hans käft var att han skull bort,, för gott. men det hindrade inte oss sväva bland moln den senaste veckan.

sista helgen, sista dagen och allt som sägs är - "vi får se, kasnke, jag vet inte"   men jag förstår. helt fel tidpunkt. jag kan inte slå huvudet i väggen för det leder inte till något annat än en öm panna och en extrem huvudvärk.
är något meant to be så är det.