Laki Star

Förkyld. Tack för den. Ont i hela kroppen från squashen igår. En lång helg väntar och jag är rädd att jag inte har krafter till det. Jag måste - finns ingen återvändo.

Knäskydd. Skydd till knäna - just precis, något mjukt som skyddar knäna. Knäskydd är något vi använder på jobbet, men om dom fyller sin funktion går ju att diskutera.
Sitter arbetsbyxorna på plats, - hamnar dom bara över halva knät.  Nu efter min underliga sommar- vikt -minskning ser jag ut som en "gansta-wannabe / hiphopare / kille som finner det attraktiv med halva röva bar" 
Med andra ord hänger knäskydden vid smalbenet - precis som fotbollsskydd. Sämst.

Resultat - Blåa knän

Ringde en kompis från hemnummret men inget svar. Två minuter senare ringer hemtelefonen. Privat. Jag svarade och visste inte vad jag skulle tro -


"Du har fått ett sms. Nu ska du få höra smset - xxxxxxxxxxxxxxxxx - messet skickades från nr xxxxxxxxx"

HAHAHA. Jag trodde det var ett stort skämt. En gammal tant pratade väldigt mänskligt och utalade det utländska namnet från smset helt perfekt. Vanligtvis hade jag lagt på dirket - men jag blev så paff och nyfiken och ville höra resten

Så gott folk - om ni inte redan visste - kan ni skicka sms hem. Orkar ni inte ringa hem och säga att ni ska vara borta hela natten - skicka ett sms och slipp allt tjat!

Att vänta till sista dagen är aldrig någon bra ide. Kanske ibland, men sällan. Jag har utvecklat en dålig vana att skjuta upp saker, även om dem inte är jobbiga.

Nu sitter jag här med ett A4 papper framför mej som beskriver vägen till Vetlanda. Pappret är täckt med pilar, vägar, höger och vänster -skrivet i en slarvig handstil. Läsbart? Knappt.

Väntade till sista dagen för att boka tåg eller buss - det finns väl jämt, tänkte jag och  fyllde dagarna med att göra andra saker som kändes mer givande. Men icke. Hittade ingen "Vetlanda" på swebusexpress.se  och fortsatte istället på sj.se. Okej, här finns det tåg till Vetlanda, men självklart var dem två tiderna under "Finns ej" Det första tåget som fanns var framme kvart i tolv. Jag börjar jobba halv 11.

Inget mer med det, det får bli bilen. Nej inte Floyd som jag numera kallar för Dj Floyd (den tickar, gnisslar och blinkersen brukar köra sina egna remixer) utan RAK - ford Mondeon får bli räddaren i nöden.

Aldrig satt min fot i Vetlanda. Vet inte vad som väntar mej. Stefan - vilken ängel - beskriv fint för mej hur jag skulle köra och varnade mej för kameror på landvägen där man får köra 90km/h - vägen som kommer vänster efter rondellen.

Jag är inte känd för att vara en bra förare, ännu mindre för att hitta dit jag ska. Nu ska jag till Vetlanda för att jobba för LOreal på Kicks och allt jag har är mitt A4 papper.

Önska mej Lycka till

Therese fån Model Inc ringde idag - ville att jag skulle sminka till någon katalog nu på lördag. SJÄLVKLART är jag i Vetlanda och jobbar för L'oreal då - varför kommer allt på en gång?! Det är flera gånger jag har fått tacka nej. Yft.

Måste ta och läsa igenom lite kort om alla Loreal produkter och det är inte lite. Inte konstigt att jag är stressad. Fysiskt och Psykist. Fabrik, Extra jobb, små plugg om produklterna, resande, kompisar - jag borde inte gnälla och det gör jag inte...typ , men jag är dum som inte inser att jag borde ha lite tid - för mej själv och bara andas. Koppla bort alla måsten. 

Ett två tre... ett djupt andetag
Andas ut

Jag behöver en kram. En ritkg kärleksfull varm kram som får mej att känna mej trygg och att allt kommer bli okej...

Råslätt har nu återigen fyllt med studenter. Som myror yrar dem runt med sina skolväskor, ölbrukar eller willys-kasse. Fest fest och åter fest! Jag förstår inte detta - Ta dö på alla sina hjärnceller innan plugget börjar? Supa arslet av sej och gå på föreläsning nästa morgon?

Grattis till er som klarar det- Jag hade inte pallat. De matte-talet  får jag inte ihop  - Som matte E, ingen logik. 

Sitter här med samarin framför mej. Halsbränna. Smärta. Iskalla fötter och näsa. Brr

Folk påstår att det bara är inbillning, att jag ska låta bli så går det över - Hur sjutton kan det vara inbillning att hela jag kliar?! Att små röda pricka är överallt och jag kliar tills det blöder?  Finns det inga prickar så kliar det iaf! - foten, knäna, vaderna, magen, svanskotan, armarna, handlederna.  I snart 7 veckor har jag plågats med den mystiska sjukdomen.

Skabb? nej. Va hos doktorn, - en ung kille som bara kunde säga - "ah, hm a juste, ah just precis" - Men Screw you! Hans handledare tittade in och jag berättade lite kort och det ända han kunde säga var att jag skulle få en starkare kräm och tabletter för natten. Lugnande som gör mej lite sömning. Tack.

Men fick jag något svar? Nej. Ville dem göra några tester? Nej. Nämnde dem vad det skulle kunna vara? Nej!

min jobbiga magkänsla jag hade då jag var stressad osv har numera förvändlats till en plågande hungerkänsla som dyker upp var tredje timme. Jag tror att det är hungerkänsla, för jag känner ingen vanlig hunger längre. Jag orkar inte mera. Idag efter jobbet kom den smygandes, envis och äter mej inifrån. Bokstavligen. Ville inte äta, komigen det är ett skämt om jag måste trycka in något i käften när jag får ont. La mej i fosterställning och valde att sova bort smärtan. En timme senare vaknade jag av telefonen och jag hade inte ont längre. Okej?

Mycket beror på mej. Jag vet vad jag borde börja göra, sluta göra och ändra på- Men självklart tar man inte tag i det till 110procent och här sitter jag. 21 år ont i axlarna av lite data eller av att bara siitta vid bordet  äta och läsa en tiding - axeln skriker - "du dödar mej!" och skickar ut sina små soldater som kastar sina granater. Aj för fan! Halsbränna och halvt magkatär, eller vad det nu än är. Kliar mej som apan i buren eller ute i den tropiska skogen långt härifrån. Kall om näsan och fötterna så det är skrattretande - är det normalt att lägga sej med en kall näsa och vakna med en lika kall, åtta timmar senare? Nej, skulle inte våga påstå det.

Så vad gör jag? Satsa 110 procent och leva ett normalt liv? Men varrför ska det vara så svårt - varför motarbetar jag mej själv?  Samtidigt ändå önskar jag att jag kunde få några piller att knapra på, som hjälper mej lite på traven.

Jag mår inte bra - det tar på mina krafter. Snälla, rädda mej från mej själv! 

Inte nog med att Östra förlorar matchen mot småglin förra söndagen, försvinner Alens plånbok spårlöst. Jag fick ingen panik då Alen ringde 25 gånger för att be mej kolla dit och hit.
Orka höja rösten och anklaga han för att han är slarvig, trög som lämnar den i omklädningsrummet och allt det han hade kunnat säga till mej. Ville inte slösa mina fina (kan vara väldigt nervpåfrestande) röst till sådana saker Alen redan visste om och inte behövde sägas högt.

POLISANMÄLAN - Vi bekräftar härmed ert telefonsamtal för anmälan av förlorad Id_handling. Vi har noterat att ni har anmält förlust av körkort.



TRE dagar efteråt får Alen ett samtal att röstens dotter har hittat plånboken. På Skogkyrkogården. Med körkort och pengarna i.

SKOGSKYRKOGÅRDEN?! ALLA PENGAR KVAR?! Jag fattar ingenting. Alen hade sin fotbollsmatch typ 10km (okej. 1 mil som man egentligen ska säga, "NOT!")  bilresa därifrån och att allt var kvar och att ingen har sett plånboken på tre dagar!?

VAD HÄNDE?! - någon som kan förklara - för jag ser inget sammanhang i detta... Tjuven med Samvetet? Eller?

Hade dragit ut på det för länge. Kunde lätt misstolkas, - att jag hade något att dölja. Ställde klockan vid 8, fick inte upp arslet förrens vid kvart i nio, På med kläderna, en macka till frukost. Hann pissa två gånger - inte så smart eftersom jag var på väg till Ryhov för att göra ett pisseprov. Om man ska jobba och bli fast på Fläkten får inga positiva drogresultat komma tillbaka.

Men med påsar under ögonen, håret fucked up efter gårdagens regn, förbannade tandkrämen som bildar vitt jobbigt slem i käften, rivsår över hela armarna från jobbet och shit som jag missade lite igår när jag gjorde mej ren på jobbet med t-sprit - såg det verkligen ut som om döende gift passerade genom mitt blod.


Nervös och icke-pisse nödig satt jag och väntade. Sneglade på skylten - "ta fram id-kort och patient-bricka medans du väntar" Id-kortet hade jag, patientkortet dammar hemma någonstans. Ech saksamma. När det väl var min tur var jag likt förbaskat tvungen att gå till informationen för att skriva ut en ny bricka till mej. *Smart Lara*

Passade på att dricka tre glas vatten innan det blev min tur igen. Som jag hade sagt till kompisarna - "Jag kan knappt pissa full med två tjejer inne på toan och vattnet rinnandes, hur sjutton ska jag pissa spiknykter i en mugg medans en tant tittar på?!"


In på toan och där stod hon. Gav mej fint muggen, satte på vattnet och tittade på mej. "Ah, det här är ju lite jobbigt för vissa" - Nehe, du skojjar?! tänkte jag för mej själv. Under tiden passade jag på att fråga hur sjutton jag ska hålla muggen. Det är olika svarar hon. Men vilket är bäst, det är första gången jag gör det här?? Vet inte, vilket som känns bäst - svarade hon och log. Ett två tre... Det tog inte längre än tre sekunder tills muggen fylldes till hälften.

"Men se, det gick ju jättebra!" tanten berömde mej och tog muggen med ett papper i handen. Jag blev förvånad - I did it, lixom! Men det var inte allt - blodprov igen. En spruta trängde igenom min tunna hud och jag kunde känna hur jag tömdes på blod. Klart. Hon plåstrade om mej och jag satt där och önskade jag kunde få en stjärna, eller en leksak. Men inget. Duktig var jag.

Jag tyckte jag fötjänade en liten glittrande stjärna i guld.

 

Alla saker som har hänt. Alla känslor jag har känt

Jag grät. Jag grät lite till. Över många saker. Vissa som jag inte har någon makt över, saker som var väntade - men gör ont, saker som jag bara behöver acceptera och gå vidare och saker som jag har totalt makt över.

Jag torkade tårarna, sträckte på mej och meningar som - "Ingen är värd dina tårar" ekade i mitt huvud. Sant. Varför ska jag må dåligt över andra som inte bryr sig för fem öre? Som är bokstavilgen totalt hjärntvättade och inser inte längre vad som är rätt och fel? Som verkan vet in eller ut? Som tydligen inte har problem med att jag blir sårad, besviken eller arg på? Nej. Stop, vilka fan är ni?


Kroppen litet, hjärtat stort. Jo tack, men fan ta dem som utnyttjar det. Lära mej av mina egna misstag - precis vad jag gör. Något jag är jävligt stolt över.

Det går inte att ändra på vissa människor. Det går inte att ändra på något som står skrivet i stjärnorna. Vissa saker kan man inte göra något åt, hur gärna man än vill. Att acceptera sådana sitationer och förstå sej på andras beetende, det är det som är den jobbiga processen.

Man kan inte få svar på allt - frågan kan ställas, vridas och vändas på och allt du får tillbaka är - "Jag vet inte"  Och jag kan inte begära att han eller hon ska veta, även om mitt liv hängde på det. Har jag påbörjat något jag visste inte skulle sluta med fyverkerier, så får jag göra det bästa utav saken. Så är livet.

Jag valde själv att ta risken att bli sårad, lämnad och att leva i ovisshet, bara för att få känna, bara för en liten stund hur det är att betyda något för någon mer än en kompis. Något som är äkta. Att känna sej vacker, fin och söt tidigt på morgonen med påsar under ögonen iklädd i en blommig mobbad pyjamas och håret åt alla håll. Jag ångrar ingenting. Varför skulle jag?

Det som svider mest är saker jag inte kan påverka. Hur mycket jag än står och ber på knäna, försöker och anstänger mej med blod, svett och tårar, utan resultat. Utan medkänsla eller sympati. Känslokalla svar som får trumhinnorna att vilja sprängas. Vad gör man?

Maktlös håller jag luren i handen och jag känner en stor klump i halsen. Klumpen som jag vet snart kommer att förvandlas till rinnande salta tårar nedför mina kinder. Förhoppningsvisst efter samtalet. Jag försökte ta ett djupt andetag, men personen på andra sidan luren fortsatter att prata som om han nyss hade sagt - "Hej, Läget?"  Orden studsar fram och tillbaka och jag finner inga ord. Snälla säg bara hej då.


Avslutat samtal. Med tårarna i ögonen kommer den stora bomben och jag bryter ihop. Hur? Men varför? Betyder vi ingenting?! Jag pallar inte mer!?! Jag har svårt att förstå och acceptera saker jag inte har fått något svar på. Ärliga svar. Hur ska jag gå vidare om jag inte får ett schysst avslut? Så jag kan säga - okej tack, nu vet jag, ha ett bra liv.


Familjer kan inte hålla ihop, dem bråkar och kastar smutsiga ord på varandra, - vad ska man då förväntar sej av så kallade kompisar vars annat blod forsar genom deras gener? Inte mycket, egentligen. Men efter denna helgen insåg jag att kompisar ska man hålla hårt om. Riktigt hårt. Blodsband eller inte, det är det minsta som betyder. Tydligen. 

Kan man ringa någon gråtandes mitt på natten och störa ens skönhetsömn och dem kommer ta sin tid att lyssna på dej och försöka ge dej svar är dem guld värda. Guld. Inte silver eller brons. Guld. Jag har hittat mina guldtackor som jag aldrig skulle kunna sälja.

Var evigt tacksam om du har guldtackor i närheten av dej, för med deras hjälp kommer du kunna klara av den mörksaste av mörkaste perioden i ditt liv.

Nu blir jag galen! Skrev nyss ett inlägg om hur fucked up jag har varit denna veckan och vad händer - jo den förbannade bloggen fuckar sej!

orkar inte nu. Pallar inte. Skriver nästa gång.

Nu vill jag bara gråta.

Inte ens hunnit bli fast (skrivit på papper - men är fast från den 31 okt) och dem börjar redan smida planer angående mej. Det ska tydligen bli förändraingar på båda skiften för det funkar inte som det gör nu. En av förändringarna är att ha en materialare som har koll på alla grejer (börjar jag med fläkten ord här så kommer ni ändå inte fatta) så slipper folket som jobba yrar runt för att hitta det ena och det andra som behövs. 

Meningen är att det ska vara 4 timmar som - "Lara va fan har du ställt gejden?!" - och resterande på banan. Men i början kommer det finnas en hel del jobb så man kommer inte hinna med monteringen så mycket.
 
Jag var det tredje offret som Jojje frågade och den enda som sa typ "njaa, aah, det låter ju intressant - får jag mer lön?!" Ne det fick man ju självklart inte... Innan det skrattade jag och sa "Snälla, jag har inte ordning på mitt egna huvud, hur ska ja ha koll på allt material då?!"  --- det får bli en utmaning hehe

När jag kommer börjar jobba med detta, det vet jag inte. Men snart.

Önska mej lycka till!

- Bloggaren skriver 8 fakta/vanor om sig själv.
- Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina fakta/vanor.
- I slutet av inlägget skriver du 8 personer som ska göra utmaningen.


1. sagt det innan, säger det igen - bästa jag vet är att få folk att le och göra dem glada med små små grejer, uppmärksamhet, oväntat sms - samtal osv.

2. vill resa, vill se, vill uppleva. väntar på vad? ingen aning

3. glädjer mej enormt mycket att min bror gillar mina kompisar och dem gillar honom. den killen har skön humor!

4. kan låta väldigt dominant. har en förmåga att uttrycka mej på det sättet, men jag är inte sådan.

5. har mognat mycket som person och det är jag mcyket glad och stolt över.

6. vart jag än går har jag peppar och penna med mej. igår började jag skriva när jag satt på makedonkan i göteborg. texten är ej klar än, men snart kommer den upp på bloggen

7. har kompisar lite överallt, vilket är väldigt skoj

8. älskar att vakna med ett leende på läpparna - då blir det musik och dans dirket på morgonen!