Laki Star

Så Fria. Så oskyldiga med sina utpridda flaxande vingar. Porten öppnas och näbben byter rikting. Söker dem värme? Mat? Lockar det okända?


Det vrider sej i magen på mej varje gång jag ser dem flyga förbi högt ovanför mitt huvud. Förvirrade och uppspelta leter dem efter utvägen, men förgäves. Dem lyckas aldrig flyga tillbaka till friheten dom gångerna porten står öppen

Dödens Port. Varför, snälla flyg inte in mer hit! Finns ingen mat, det finns ingenting här. Bara en massa buller från alla våra maskiner. Dör dem här? Snälla låt dem inte dö här! 

Höger, vänster, upp eller ner. Ett felsteg. ett fel val och det kan betyda allt. Ingenting är eller blir densamma. Även om vi ibland vet att det inte är bra, väljer vi ändå den vägen. För att vi är nyfikna? Testa våra gränser? Ibland vet vi inte bättre och kallar det för ödet. Meant to be. Allt har sin mening. Hamnar vi i mörkret så måste väl ljuset komma tillbaka? Något gott ur det onda? Eller?

Vi hoppas och lever på hoppet.

Dödens Port. Vi vet aldrig när vi passerat den. Med tiden märker vi om vi gjorde det rätta valet - eller det sämsta. Allt vi kan göra är vårt bästa i vilken siutation vi än hamnar i - Självald eller inte

Att gräva ner sej i sängen och vara arg på världen funkar inte i längden. Att ångra allt hjälper inte. Ingen kommer kunna hjälpa dej se förbi Dödens Port om du själv inte vill det eller ha kraft till att se ljuset igen.

Jag har allt och lite till. Mat, vatten, säng, kärlek och familj - ändå står jag ibland på gaveln till Dödens Port. Jag mår dåligt - ibland har jag en orsak, ibland inte. Sårad och besviken står jag. Kinderna blöta av tårar jag inte kan stoppa. Så mycket känslor jag inte ha kontroll över som jag måste få ut ur mej och vet inte hur. Jag letar efter mina solstrålar, men Dödens port  är så nära. 

Jag tittar mot ljuset och vill inte bort från den. Jag vill inte tillbaka till Dödens port. Låt mina solstrålar vara tillräckliga för att värma min själ, mitt hjärta. Mina solstrålar, Mina änglar - Mina Underbara Vänner.