Laki Star

Ja, jag ser inte så bra. För tio år sen fick jag mina första glasögon, runda och dom hade alla regnbågens färger. Jag kommer ihåg när jag steg in i våran långa hall och kunde se en speciell prick på tapeten längst bort. Innan existerade pricken inte ens från det avståndet.

 

Tiden gick, äldre blev jag och min syn försämrades bara mer och mer. Från att ha börjat med ett synfel på minus 0,5 till minus 3 med brytningsfel. Föräldrarna bad mej att inte använda glasögonen så ofta, jag kunde ju bli mer beroende än nödvändigt. Ögat kunde ju vänja sej till att alltid behöva mötas av ett halvsmutsigt glas innan den mötte världen som fanns framför näsan på mej.

 

Glasögonen användes dag in och dag ut. En typisk scen som ofta utspelade sej i klassrummen var att någon ropade på mej. Glasögonen var ett finger ifrån mej bredvid böckerna. Optikern hade bett mej att inte läsa så mycket med dom. Jag lyfte huvudet, men såg inte nunan som ropade på mej. Rösten bildade nu meningar som var främmande för mina öron. Det var bara ljud, buller, inget min hjärna kunde snappa upp som begripligt. Svaret nunan fick då var alltid densamma - ?Vänta jag ska bara ta på mej glasögonen, jag hör inget!?

 

Skratta Du som läser, eller rynka på pannan. Men omedvetet faller blicken nedanför näsan och möts av två rörande läppar, en talande mun som gör det lättare för en att höra det som sägs. För mej är det så iaf. Jag kan se vem som pratar med mej, Istället för en suddig gestalt. Jag kan se ögonen, svarta av hat lika så fyllda av glädje och hopp, istället för två stora tomma hål. Glasögonen som satt på min jobbiga, gränsen till en riktigt typiskt, serbisk näsa, var länken mellan mej, mina trumhinnor och resten av världen.

 

Linserna började jag med i ettan på gymnasiet. Som en förkylning på dagiset, lika snabbt spreds sej linstrenden i våran klass. Ett steg närmare den riktiga känslan av två 100 procentiga ögon. Nu var jag inte tvungen att vända hela huvudet för att kunna se vem som ropade höger eller vänster om mej. Nu räckte det med att jag vände blicken åt röstens håll. Nu plågades inte längre mitt tunna skinn som finns kvar på näsbenet, inga fler "Vänta, behöver glasögonen, jag hör inte!"  Vilken befrielse.

Juli 2006 sa Optikern något jag aldrig trodde jag skulle få höra, med eller utan glasögon.

-         Ja du Lara, det verkar som vi ska testa med att sänka ditt minus tre till minus 2,75, med tanke på huvudvärken och att du inte märker någon särskild skillnad mellan dessa två

-         Va? Ärligt? Säg bara att det är samma styrka på båda ögonen?!?

-         Ja hurså?

-         Ne du vet, lätt hänt en sen fredags kväll att locken inte hamnar över rätt linser, hehe.

Efter tio år kom den dagen då jag fick sänka min stryka på glasögonen. Det tog mina onda ögon tio år att fatta att sluta tappa kontakten med världen och ta istället ett steg närmare den.

 

Idag. Minus 2,5, inga brytningsfel, plus att jag fick med mej ett par provlinser hem. Ett par linser jag kan sova med om jag så vill. Inga mer fredagskvällar och en halvfull Lara som muckar med dem.

 

Vem ska jag tacka? Morötterna som sägs ge bättre syn? Snälla så mycket morötter har jag inte knapprat på. Vem ska jag tacka? Vem ska jag tacka? Vem det än är ? Tack!

 

 

Första intrycket.  Gör ett bra första intryck, det är viktigt, brukar man säga. Varför är det så viktigt? Antagligen för att den bilden lär stanna kvar hos personen i fråga, om den inte tar sin tid att lära känna dej. Eller så har han eller hon redan bildat en uppfattning om dej, kanske hört något, kanske sett något, eller vad som. Du kanske redan fått en stämpel av andra, som inte går att tvätta bort, använd t-sprit använd allt, den sitter, som en vattenfast penna på en whiteboardtavla. Omöjligt att tvätta bort. Nästan iaf. Använder du en vanlig penna över, så går det faktiskt att tvätta bort bokstäverna som en gång skrivits på tavlan.

 

Samma sak är det med oss. Jag var överlycklig att börja gymnasiet efter flera jobbiga år på mellan och högstadiet. Lara plugghästen, Lara det ena och det andra. Lärarnas favorit, Lara med glasögonen som kunde allt. Lara med dom underbara betygen, som vissa hade kunnat döda för. Som om betygen definierade mej. Gymnasiet väntade runt hörnet, ingen visste vem jag var och jag kunde börja på en ny kula. Dom skulle få chansen att lära känna den riktiga Lara. Den vanliga pennan skulle följa konturerna på bokstäverna som satt som berget, och sedan försvinna.

 

Gymnasiet var över. Bäst var man inte, långt ifrån, Inget jag strävade efter heller. Jag hade lärt mej att ett jävla vg duger, är jag nöjd så duger det. Har jag gjort mitt bästa så duger det. Det duger. Men ändå fick man höra  - bara ett vg? Kunde du inte få mvg? Om du hade pluggat mer då? Fick många andra mvg?

 

Tänk er chocken när lilla duktiga Lara inte väljer att plugga vidare, utan att gå make-up utbildning och jobba i fabrik. Bilden dom byggt upp om mej sprack som ett glas i tusen bitar. Jag kunde se hur deras ögonuttryck ändrades. Från stolthet till djup besvikelse. Inga ord behövde sägas, det räckte att bara titta på dem.

Gång på gång har jag försökt förklara att plugga är inget för mej, inte just nu. Skit i mina betyg, det är bara några versaler på ett papper. Jag är så mycket mera.

 

Första intrycket. Självklart ett positivt. Man vill ju se och verka bra framför andra. Men det kan sedan slå fel. Börjar du visa andra sidor av dej, blir mera öppen och sårbar, kan det resulterar till, återigen, besvikelser i deras ögon.

 

Jag lär mej än idag till vilka jag kan säga vad och hur mycket. Det är inte alltid att kompisen tänker och tycker lika gott om dej som du gör om honom eller henne. Och det är svårt att hitta riktiga kompisar. Så svårt.

Det är få personer som känner mej utan och innan. Dom vet nästan allt om mej. Dem har sett mej i mina värsta dar såsom i dem bästa. Dem dömer mej inte. Dem snackar inte skit bakom min rygg Jag tabbar mej, men dom spottar inte på mej för det. Dem är med mej i vått och torrt. Dem förstår mej. Det är deras åsikter jag bryr mej om.

Inte andras, som alltid kommer att snacka, bara för att må bättre själva. Bara för det är kul, bara för att dem inte har något bättre för sej, bara för att dem får någon kick utav det.

 

Jag vet inte. Men jag vet att låt er inte gå blinda på det första intrycket. Även om det är bra eller dåligt. Ge människan en chans, eller två. Skriv inte med den vattenfasta pennan på whiteboardtavlan.    

 .

.

Min bror är en historia för sej, men den tänker jag inte dra nu. Iaf ni vet hur man säger att ju äldre man blir desto mer börjar man likna ett barn. i t'nkade osv. Min bror är då inget barn, dock att han beter sej som ett. han själv upprepar hur omogen har x-antal gånger om dagen

Morfar och Baba Ana åkte ner till Serbien vid 9 ikväll. Jag åkte till morfar för det behövdes mer än en bil att få ner all packning (ibland undrar jag vad dom tänker med, kaffe och vegeta - som att inte det finns där nere?!?! vai samar!)
Morfar frågar mej alltid det samma, I tur och ordning.

- Vrei Rakije? (vill du ha hembränt?)
Alla andra i mun på varandra  - Vozi bre! (hon kör ju!)
- Okej, vrei kafe, vrei sok? (Kaffe saft?)
- Vreu kafe, multam. (kaffe tack)
- Onda pravi sama. (Då får du koka kaffet själv)

Haha jag började skratta som fan, pekade på min bror och sökte ögonkontakt med min mamma. Min bror säger detsamma - Lara ska du ha? Hämta själv, tönt!
Och nu kläcker morfar detta, va faaan! Så kul. Jag lovar min bror och morfar är precis likadana. T.om med mamma skrattade, hon skrattar sällan den kvinnan. Inte för att hon lever ett surt liv och vill ta dö på sina barn varje gång dom höjer rösten och "skämtar" och det låter som om dom vill slå ihjäl varandra. Nej mamma skrattar inte så ofta. Ibland till våra bästa år, då ler jag oxå. Jag har bett henne kolla på Vänner, men nej, det tycker hon inte om. 
 

Jag har blivit utmanad av  Sneki

Spelreglerna
Varje spelare börjar med att skriva sex stycken underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. Jag är allmänt klumpig (smotana) vilket kan leda till lite skador på jobbet. Blåmärken, rivmärken och blod. En gång skulle jag lyfta en stor panel med treversen, stor betongskit som väger ton. Jag vänder mej och ber om hjälp, det slutar med att jag får den i pannan och tårar fälldes bula dagen efter? tro fan det...

2. Sist jag var i Serbien, för två år sen, åkte jag runt mycket i Serbien till kompisar och man lärde känna en massa roligt folk. Iaf, slutet av sommaren närmades och jag bestämde mej för att åka till Krusevac, 2-3 timmar från mej med juggebussen. Efter några dagar skulle jag åka hem, kompisen skulle ner till Kosovo. Min buss skulle komma innan henne, vilket den inte gjorde.
Där står jag, en buss kommer till perrong, på en skylt vid bussen nedre kant läser jag Nis. Sätter mej på den, fullt med folk. Bussen kör iväg, Kontrollanten kommer och frågar vart jag ska. Till Nis, svarar jag och ler, han sa ursäkta och jag blev orolig över min grammatik...Till Nis sa jag tyst- Han skakar på huvudet och säger att jag sitter på fel buss - Denna har åkt FRÅN Nis och är på väg uppåt.  WHAT THE F...?!
Utslängd och jag fick ragga skjuts. Galen Laki liftar två gånger. Jacka, mobil, pengar pch mp3, allt i händerna. Tack och hej, jag kliver ut bilen och ska köpa en biljett till nästa buss som skulle komma närsom.
TROR NI INTE JAG TAPPAT PLÅNBOKEN?!  irriterad, arg ringde jag hem., skrek på svenska och nu började jag få blickar på mej. Det sorgliga va att jag satte mej på en bänk och väntade på kompisens mamma, så kommer en zigenare fram och tigger om 10dinarer. HAHA jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta - ja sa till henne - Nej jag har inget! Har du?! 
Idag jag äger ingen plånbok.

3. Jag är Sämst på Jönköping. Be mej köra till Rusta, jag hittar inte. Lär mej aldrig. Höger efter första rondellen, eller var det andra? Vänster?!

4. Det går inte en dag utan min mp3. Jag har den när jag diskar, dammsuger, jobbar, läser, sitter på bussen, ja i stort sätt hela tiden.

5. Jag kommer ihåg folks Nunor väldigt bra. Med namn är jag inget vidare. Har en fömåga att gå fram till folk, speciellt när man är ute. Hej, känner du inte igen mej? Svaret jag brukar få är - Ööh ne, vem är du? Haha alltid lika kul och se deras miner.
Jag undrar hur mitt liv hade sett ut om jag inte hälsat på en speciell nuna för 3 år sen...

6. Jag ser till att umgås med människor som gillar att umgås med mej :)


Jag utmanar Jovana, Sandra, Bina, Mark, Caroline och Emelie