Laki Star

Ja, jag ser inte så bra. För tio år sen fick jag mina första glasögon, runda och dom hade alla regnbågens färger. Jag kommer ihåg när jag steg in i våran långa hall och kunde se en speciell prick på tapeten längst bort. Innan existerade pricken inte ens från det avståndet.

Tiden gick, äldre blev jag och min syn försämrades bara mer och mer. Från att ha börjat med ett synfel på minus 0,5 till minus 3 med brytningsfel. Föräldrarna bad mej att inte använda glasögonen så ofta, jag kunde ju bli mer beroende än nödvändigt. Ögat kunde ju vänja sej till att alltid behöva mötas av ett halvsmutsigt glas innan den mötte världen som fanns framför näsan på mej.

Glasögonen användes dag in och dag ut. En typisk scen som ofta utspelade sej i klassrummen var att någon ropade på mej. Glasögonen var ett finger ifrån mej bredvid böckerna. Optikern hade bett mej att inte läsa så mycket med dom. Jag lyfte huvudet, men såg inte nunan som ropade på mej. Rösten bildade nu meningar som var främmande för mina öron. Det var bara ljud, buller, inget min hjärna kunde snappa upp som begripligt. Svaret nunan fick då var alltid densamma - ?Vänta jag ska bara ta på mej glasögonen, jag hör inget!?

Skratta Du som läser, eller rynka på pannan. Men omedvetet faller blicken nedanför näsan och möts av två rörande läppar, en talande mun som gör det lättare för en att höra det som sägs. För mej är det så iaf. Jag kan se vem som pratar med mej, Istället för en suddig gestalt. Jag kan se ögonen, svarta av hat lika så fyllda av glädje och hopp, istället för två stora tomma hål. Glasögonen som satt på min jobbiga, gränsen till en riktigt typiskt, serbisk näsa, var länken mellan mej, mina trumhinnor och resten av världen.

Linserna började jag med i ettan på gymnasiet. Som en förkylning på dagiset, lika snabbt spreds sej linstrenden i våran klass. Ett steg närmare den riktiga känslan av två 100 procentiga ögon. Nu var jag inte tvungen att vända hela huvudet för att kunna se vem som ropade höger eller vänster om mej. Nu räckte det med att jag vände blicken åt röstens håll. Nu plågades inte längre mitt tunna skinn som finns kvar på näsbenet, inga fler "Vänta, behöver glasögonen, jag hör inte!"  Vilken befrielse.

 

Juli 2006 sa Optikern något jag aldrig trodde jag skulle få höra, med eller utan glasögon.

-         Ja du Lara, det verkar som vi ska testa med att sänka ditt minus tre till minus 2,75, med tanke på huvudvärken och att du inte märker någon särskild skillnad mellan dessa två

-         Va? Ärligt? Säg bara att det är samma styrka på båda ögonen?!?

-         Ja hurså?

-         Ne du vet, lätt hänt en sen fredags kväll att locken inte hamnar över rätt linser, hehe.

Efter tio år kom den dagen då jag fick sänka min stryka på glasögonen. Det tog mina onda ögon tio år att fatta att sluta tappa kontakten med världen och ta istället ett steg närmare den.

Idag. Minus 2,5, inga brytningsfel, plus att jag fick med mej ett par provlinser hem. Ett par linser jag kan sova med om jag så vill. Inga mer fredagskvällar och en halvfull Lara som muckar med dem.

Vem ska jag tacka? Morötterna som sägs ge bättre syn? Snälla så mycket morötter har jag inte knapprat på. Vem ska jag tacka? Vem ska jag tacka? Vem det än är ? Tack!