Laki Star

Tiden går
Ingen förstår

Hon var den som först dissade
men blev snabbt den som sniiffade
Hon trodde hon var en i mängden
Tjejen, killen ville ha i sängen

Rädd för känslor, rädd för svek
därför gav hon sig inte in i någon lek
Han såg till att få henne på bättre tankar
i närheten av honom hör man hjärtat bankar

Han var borta, hon likaså
hur kunde det så snett gå
nu kunde han inte längre trolla
Hemligeheten han ville behålla

Kroppen litet, hjärtat stort
hon tog det inte så hårt
Trodde han och hon log
 men en bit av henne dog


Tiden går
Ingen förstår

När ingen ser
viskar han orden in hennes öra
hon önskar alla kunde höra
höra för att förstå
varför hon har svårt att gå

De varma orden han viska nyss
kunde ha sagts med en ärlig kyss

Andra vet att för honom är allt detta bara en grabbig lek
att ha flickor i plural
Även den blinde ser att för henne är det mer än bara smek
snacka om kärleksspiral

Som om solen får deras känslor att blekna
allt för att inten ska få veta
att han egentligen har slutat leta

Natten kommer, mörkret faller
 man får passa sig för nytt skvaller
Det räcker med en blick
och bara dem hör klick
Hans händer på hennes höfter
hon kan känna alla hans underbara dofter

Tiden går
Ingen förstår

Det har varit allas gåta
hur kan hon låta, gråta och förlåta?
Ingen har lyckats få något svar
och det har gått oändliga dar
Varför står hon fortfarande kvar?

Det borde ta slut
det är akut!
Absolut
Det tar en minut
och det är som förut



Det är en grej han vill göra
verkar kvitta att han har tjej
och det är att skiten köra
Hon är envis och säger nej
för det är faktikst inte okej

Hon vill
Han vill
och lite därtill
musiken, taktiken, erotiken
Drömfabriken



Varför väljer han hela tiden att inte ta chansen?
Förstår han inte att får mer än bara sista dansen?
Varför vänta? Ta henne nu
Utan att behöva bli din fru



Hur länge bör hon vänta?
Han är ung och vill skämta
Hon må förstå
men han kan inte allt få

Hon vill inte gå, han vill inte stanna
Om drömmar någonsin kunde bli sanna
Hon är rädd för att en dag vakna
och inse att han var ingen att sakna

Har har egentligen redan gjort sitt val
att bara ha henne kommer inte på tal

Vilket år, djupa sår
att jag inte bara går...

Det var vilken dag som helst. Trodde dem. Trodde vi. Men flera liv slocknade den dagen och flera kommer att släckas.

Föräldrarna skickar sina barn till skolan och tänker inte mera på det. Dem är i en säker miljö och är där för att lära sej, vad det nu än är. Dem är framtiden. Vi är framtiden.

Men vart är vi på väg, när klasskamraten som suttit bredvid dej i X-antal år, en dag vaknar och alla hans känslor hamnar under kategorin HAT? Djävulen har helt tagit över och utan att blinka riktar han pistolen mot kamraten. Pistolen han har fått tag på lika enkelt som ett tuggummi paket. Skrämmande. Ett två tre. Skottens ljud tränger igenom studenternas skrik och alla är i chocktillstånd. Fyra fem sex. Svart. Mörker. Vart är vi på väg?

Jag tappade hakan när jag läste om Virginia för någon dag sedan. Inte ens i skolan kan man vara säker och folk snackar om Råslätt. Tänk inte nu -  men detta är i Usa, i Sverige eller svenska skolor skulle detta aldrig kunna hända!  

Varför skulle det inte kunna göra det egentligen? En mörk dag kommer killen eller tjejen som mobbats och spottats på dag in och dag ut att inte hitta någon annan lösning för att få slut på sitt lidande. En mörk dag.  Den lilla pojken från Norrahammar knivhöggs mitt på ljusa dagen på en öppen gata. Den mörka dagen har varit och kommer att komma tillbaka. Vart är vi på väg?

32 själar lämnade sina kroppar och världen finner inga ord. Det är inte första gången något sådant inträffar på skolorna i Usa och det lär inte bli den sista heller. 32 liv lämnade efter stora och tomma hål hos alla deras nära och kära.

Det var vilken dag som helst, kunde det ha varit, trodde dem när dom sa hej då och stängde dörren bakom sig. Vissa kanske inte ens sa det, andra kanske inte kunde tämja tungan och fula ord sades. Det var sista gången mamman gav sin son en puss på kinden, eller pappan en klapp på dotterns axel. Sista gången deras blickar möttes på denna jord.

Man vet aldrig vad som väntar en när man lämnar hemmet, så se till att inte stänga dörren bakom dej, med en bitter min. Ta ingen för givet. Vi vet inte vad som väntar oss i denna sjuka värld. Ta ingen gör givet.

32 unika personer försvann den 16 april utan att få säga hej då. Men glöm inte hur ruskigt många fler oskyldiga människor dör i krig världen över varje dag. Hur många som lämnar världen med magen tom som aldrig förr. Fattigdomen är boven och den går att besegra. Gör en insats och låt inte framtidens barn dö pga. av något man kunde ha förhindrat.

1. det var inte hela storyn jag skrev om mitt luffande, missade bussen, tappade bort plånboken. När jag pratade (skrek) med pappa på svenska i telefonen, så var det självklart några killar som tittade snett på mej. Jag satte mej på trottoaren, typiskt beteende här i Sverige. Iaf, killarna passade då på att öppna sin käft och kläcka "ej tjejen, det är inte fint att sitta så, sätt dej på bänken där borta. Förresten, var kommer du ifrån?? " INTE HÄRIFRÅN! Röt jag till och satte mej på den hänvisade bänken.. och då kom tanten fram.. därefter vet ni vad som hände.

3. 1986 21 maj, kl.05,08 pressades (vilket hemskt ord I detta sammanhang) lilla Lara ut. Det hade hänt något på sjukhuset, så dem hade inte tillgång till vatten. Pappa kunde knappt titta på mej, slet sej i håret och undrade vad han hade gjort! Tack för den!

4. Det var då vi flyttade betonghuset bredvid. Hela mitt liv har jag bott här. Lite status, komigen nu haha.

5. Det var någon sommar sen, då X-antal tjejer förfestade uppe i bondelandet bland bergen i Huskvarna. Bussarna ner till stan en lördag, går typ.. ja, aldrig. Fort som fan springer vi ner, självklart hade vi missat den. Vi började vifta hejvilt och till våran förvåning stannade en långtradera. (ni pet ni sest) Granskade vi mannen bakom ratten och tittade sedan på varandra och hoppade in. Bäste resan ever. Hur trevlig som helst. Han hade barn och allt, självklart var han från Skåneland.

Men jag började få vibbar om att han hade en kamera, ja det hade ni också trott, sättena där bak kunde lika gärna varit en porrstudio! Jag var tvungen att fråga vad han hade (pekade på den runda saken) och i samma veva sa ja " Vi är sju tjejer här, vi tar dej lätt"  Han skrattade och sa - Det är en lampa och tände. HAHA.

6. Gillar att ge bort småsaker som jag vet kommer sluta med små söta leenden. Alltid lika kul!

7. Har spelat volleyboll, pingis, innebandy (måste tillägga att vi vann serien det året jag spelade back) Har även spelat piano, dansat Ballet (vilken flicka har inte gjort det?!) och vanlig dans. Vad kan jag idag? INGET, nada, Icthi!

8. Brukar avsluta andras meningar, inte för att dom inte kommer på vad dom ska säga, utan.. jag ar problem, en grej jag gör

9. Pratar med mej själv i andras sällskap. Ställer en fråga och sedan svarar på den. En sjuk grej som hände förra året var - en kompis och jag var ute och gick., vi började prata om en grej. Så skulle jag leka smart och säga ?det är samma sak som?.? Under den tiden jag sa det, kom jag på att det inte hade någon som helst koppling till det vi pratade om och skrek u t"Det är inte samma sak!?" Kompisen visste inte vad som hade hänt, vad var samma sak som inte var?! LARA?! Vi dog av skratt!

Ticktack, tick tack. Hjärtats slag ökar för varje klockslag som ekar i den stora, kalla och färglösa aulan. Ticktack, ticktack. En obehaglig känsla sprider sej från topp till tå. Pennan kastas mellan tummen och pekfingret. Snabbare och snabbare. Ticktack. Oro, rädsla, ångest.

Protoner, atomer, kraft, Newtons lag. Fysikprovet skulle sätta sina spår.

Ticktack. Magsmärtan var kvar. Timmar, dagar. I en vecka plågades jag konstant av tomheten mellan revbenen. Försökte intala mej själv att det bara var en hungerkänsla, men inte en ens den saftigaste köttbiten skulle fylla hålet.

Läkartid, recept, apoteket, tabletter. Varsågod Lara.

Ticktack. Oro, ångest, rädsla. Allt kom tillbaka varje gång mina blågröna ögon passerade besviket schemat med dem tydliga bokstäverna ? fysik.

Det fick vara nog! Är detta vad gymnasiet går ut på? Att må så här dåligt pga. ett ämne? Nej tack. Jag gav upp. Jag vägrade. Jag ville inte. Jag kastade in handduken, boxningsmatchen var över. Kursen ströks. Jag var fri.

Ticktack. Men Fysiken satte sina spår. En stressad mage som vaknar till liv för minsta lilla. Det kvittar om jag planerar dagen, helgen, timmarna eller inte, det sitter i psyket och det svarta hållet blir bara större och större. Trycket håller fast sig hårt, som en hungrig bebis vid mammas bröst. 

Ticktack, Att gå tillbaka till skolbänken kom inte på tal efter gymnasiet. Minnen av aulan fick mig att springa så långt ifrån neutronerna, protonerna och alla dessa ologiska lagar och orimliga formler. Bort från whiteboardtavlan och en desperat lärare som ihärdigt försöker hålla sina elever från att dagdrömma. Förgäves. Bort från oron, ångesten och rädslan. Bort från dom meningslösa Lycka till
 

Ticktack. En klok kvinna vid namn Tannaz fick mej att se allt ur ett annat perspektiv. Hon fick mig att inse att världen står och väntar på mig. Alla dessa möjligheter i detta avlånga land vore synd om vi inte tog vara på.

Använd vingarna och flyg. Vart jag vill, hur jag vill och när jag vill! Det behöver inte bara vara en tanke, en önskan, en dröm. Om den ritade gubben från redbull reklamen  kunde flyga av lite redbull, ta då en och våga använda vingarna! All denna talang ska inte behöva gå till spillo pga. Newton kommit på att det vi inte ser framför oss heter molekyler. Förverkliga drömmarna!  

Hennes varma och sanna ord var som den saftigaste köttbiten jag bara kunde drömma om. Hon fyllde en bra bit av hålet med sin blandade dialekt av göteborgska, småländska och en touch av ghetto språket från Öxnehaga. Hon lyfte upp handduken igen och gjorde mej redo för en ny match.
En ny fight, jag mot resten av världen.