Snälla, Rädda mej, Från mej Själv

Sitter här med samarin framför mej. Halsbränna. Smärta. Iskalla fötter och näsa. Brr

Folk påstår att det bara är inbillning, att jag ska låta bli så går det över - Hur sjutton kan det vara inbillning att hela jag kliar?! Att små röda pricka är överallt och jag kliar tills det blöder?  Finns det inga prickar så kliar det iaf! - foten, knäna, vaderna, magen, svanskotan, armarna, handlederna.  I snart 7 veckor har jag plågats med den mystiska sjukdomen.

Skabb? nej. Va hos doktorn, - en ung kille som bara kunde säga - "ah, hm a juste, ah just precis" - Men Screw you! Hans handledare tittade in och jag berättade lite kort och det ända han kunde säga var att jag skulle få en starkare kräm och tabletter för natten. Lugnande som gör mej lite sömning. Tack.

Men fick jag något svar? Nej. Ville dem göra några tester? Nej. Nämnde dem vad det skulle kunna vara? Nej!

min jobbiga magkänsla jag hade då jag var stressad osv har numera förvändlats till en plågande hungerkänsla som dyker upp var tredje timme. Jag tror att det är hungerkänsla, för jag känner ingen vanlig hunger längre. Jag orkar inte mera. Idag efter jobbet kom den smygandes, envis och äter mej inifrån. Bokstavligen. Ville inte äta, komigen det är ett skämt om jag måste trycka in något i käften när jag får ont. La mej i fosterställning och valde att sova bort smärtan. En timme senare vaknade jag av telefonen och jag hade inte ont längre. Okej?

Mycket beror på mej. Jag vet vad jag borde börja göra, sluta göra och ändra på- Men självklart tar man inte tag i det till 110procent och här sitter jag. 21 år ont i axlarna av lite data eller av att bara siitta vid bordet  äta och läsa en tiding - axeln skriker - "du dödar mej!" och skickar ut sina små soldater som kastar sina granater. Aj för fan! Halsbränna och halvt magkatär, eller vad det nu än är. Kliar mej som apan i buren eller ute i den tropiska skogen långt härifrån. Kall om näsan och fötterna så det är skrattretande - är det normalt att lägga sej med en kall näsa och vakna med en lika kall, åtta timmar senare? Nej, skulle inte våga påstå det.

Så vad gör jag? Satsa 110 procent och leva ett normalt liv? Men varrför ska det vara så svårt - varför motarbetar jag mej själv?  Samtidigt ändå önskar jag att jag kunde få några piller att knapra på, som hjälper mej lite på traven.

Jag mår inte bra - det tar på mina krafter. Snälla, rädda mej från mej själv! 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback