Laki Star

Alla saker som har hänt. Alla känslor jag har känt

Jag grät. Jag grät lite till. Över många saker. Vissa som jag inte har någon makt över, saker som var väntade - men gör ont, saker som jag bara behöver acceptera och gå vidare och saker som jag har totalt makt över.

Jag torkade tårarna, sträckte på mej och meningar som - "Ingen är värd dina tårar" ekade i mitt huvud. Sant. Varför ska jag må dåligt över andra som inte bryr sig för fem öre? Som är bokstavilgen totalt hjärntvättade och inser inte längre vad som är rätt och fel? Som verkan vet in eller ut? Som tydligen inte har problem med att jag blir sårad, besviken eller arg på? Nej. Stop, vilka fan är ni?


Kroppen litet, hjärtat stort. Jo tack, men fan ta dem som utnyttjar det. Lära mej av mina egna misstag - precis vad jag gör. Något jag är jävligt stolt över.

Det går inte att ändra på vissa människor. Det går inte att ändra på något som står skrivet i stjärnorna. Vissa saker kan man inte göra något åt, hur gärna man än vill. Att acceptera sådana sitationer och förstå sej på andras beetende, det är det som är den jobbiga processen.

Man kan inte få svar på allt - frågan kan ställas, vridas och vändas på och allt du får tillbaka är - "Jag vet inte"  Och jag kan inte begära att han eller hon ska veta, även om mitt liv hängde på det. Har jag påbörjat något jag visste inte skulle sluta med fyverkerier, så får jag göra det bästa utav saken. Så är livet.

Jag valde själv att ta risken att bli sårad, lämnad och att leva i ovisshet, bara för att få känna, bara för en liten stund hur det är att betyda något för någon mer än en kompis. Något som är äkta. Att känna sej vacker, fin och söt tidigt på morgonen med påsar under ögonen iklädd i en blommig mobbad pyjamas och håret åt alla håll. Jag ångrar ingenting. Varför skulle jag?

Det som svider mest är saker jag inte kan påverka. Hur mycket jag än står och ber på knäna, försöker och anstänger mej med blod, svett och tårar, utan resultat. Utan medkänsla eller sympati. Känslokalla svar som får trumhinnorna att vilja sprängas. Vad gör man?

Maktlös håller jag luren i handen och jag känner en stor klump i halsen. Klumpen som jag vet snart kommer att förvandlas till rinnande salta tårar nedför mina kinder. Förhoppningsvisst efter samtalet. Jag försökte ta ett djupt andetag, men personen på andra sidan luren fortsatter att prata som om han nyss hade sagt - "Hej, Läget?"  Orden studsar fram och tillbaka och jag finner inga ord. Snälla säg bara hej då.


Avslutat samtal. Med tårarna i ögonen kommer den stora bomben och jag bryter ihop. Hur? Men varför? Betyder vi ingenting?! Jag pallar inte mer!?! Jag har svårt att förstå och acceptera saker jag inte har fått något svar på. Ärliga svar. Hur ska jag gå vidare om jag inte får ett schysst avslut? Så jag kan säga - okej tack, nu vet jag, ha ett bra liv.


Familjer kan inte hålla ihop, dem bråkar och kastar smutsiga ord på varandra, - vad ska man då förväntar sej av så kallade kompisar vars annat blod forsar genom deras gener? Inte mycket, egentligen. Men efter denna helgen insåg jag att kompisar ska man hålla hårt om. Riktigt hårt. Blodsband eller inte, det är det minsta som betyder. Tydligen. 

Kan man ringa någon gråtandes mitt på natten och störa ens skönhetsömn och dem kommer ta sin tid att lyssna på dej och försöka ge dej svar är dem guld värda. Guld. Inte silver eller brons. Guld. Jag har hittat mina guldtackor som jag aldrig skulle kunna sälja.

Var evigt tacksam om du har guldtackor i närheten av dej, för med deras hjälp kommer du kunna klara av den mörksaste av mörkaste perioden i ditt liv.