Laki Star

Förtillfället har jag så mycket tankar och känslor som både spökar och som får mej att le inombords. En dag i taget - för jag vågar inte på ett annat sätt.

det har varit mitt motto. men visst måste man hoppas och förvänta sej saker och ting, fast till en viss gräns. Och gränsen får var och en sätta själv. Hur mycket vågar jag hoppas på någonting, för att allt sedan ska rasa? - eller ja, risken finns ju alltid. Hur sårbar vågar jag vara för att inte bränna mej? Hur naiv kan jag vara för att inte sedan dumförklaras?

 den här veckan har varit den uddaste i hela mitt liv. den ligger på topp-listan iaf. mycket har hänt och så snabbt. jag vet inte vart jag ska börja, men vore det inte för nivea jobbet i linköping förra veckan och det skönsate stället med den bästa white russian på Steves så hade jag nog inte blivit träffat av amours pilar i röva. jag ler, jag är glad, men förgäves - redan andra meningen som kom ut ur hans käft var att han skull bort,, för gott. men det hindrade inte oss sväva bland moln den senaste veckan.

sista helgen, sista dagen och allt som sägs är - "vi får se, kasnke, jag vet inte"   men jag förstår. helt fel tidpunkt. jag kan inte slå huvudet i väggen för det leder inte till något annat än en öm panna och en extrem huvudvärk.
är något meant to be så är det.