Laki Star

 För tre, två år sedan hade vi nationellt prov i svenska. Muntligt. Det skulle bla. handla om "Var är Hemma?" Jag valde det ämnet för att jag tyckte det var något jag kunde relatera till. så här blev det

---

Var är hemma? 

Mamma och jag storstädade för ett bra tag sedan. Hon la undan en vas eller vad det var, och sa: det här tar vi med oss hem.

Hem? Hem till Serbien syftade hon på. Var är hemma? Det är en fråga som har passerat mitt huvud många gånger.  

Jag, som många andra, är födda här, men våra föräldrar kommer från något annat land, med en annan bakgrund. Föräldrarna kom som arbetskraft på 70-talet, slet och jobbade och sen kom vi. Jag pratar flytande svenska, även om jag lär mej nya ord varje dag, jag har bott i Sverige hela mitt liv, jag går i skolan här, använder svenskan 70% om dagen och har svenska kompisar. 300 dagar om året tillbringar jag i Sverige. 

 -      Lara du är ju svensk! Säger många. Men ni vet ju vad jag svarar då
-       Nej det är jag inte. Jag är serb. Det kvittar att jag är född här och allt, men jag känner mej inte som en

.Jag kanske är svensk i mångas ögon, men inte i mina. Är det därför jag inte vet vart mitt hem är, kan inte säga att Sverige är mitt hem för att jag inte känner mej som en svensk? På ett sätt är jag hemma, men det är nåt som fattas? 

2 månader varje år tillbringar jag mina sommardagar i Serbien. Det tar inte lång tid för en att  smälta in och vara en av dem. Där pratar jag även mer eller mindre flytande serbiska, har kompisar som jag umgås med osv. Men det  känns inte riktigt hemma. Även där känns det som om någonting fattas och som jag saknar.  

Är hemma ett ställe man går till varje dag, där man kan hitta den sista godisbiten, längst ner i skålen, på den tredje hyllan med ögonen stängda? Är hemma en plats där man är omgiven av folk som känner en så pass väl, att man inte behöver definiera sig hela tiden? Är hemma en plats, en känsla, en upplevelse? Var är hemma?

 "Hemma" är ett komplicerat begrepp, anser Ulf Hannerz, men säger att folk förmodligen tänker mest på hemmet när de är på resa. Eller när de tänker resa.  Jag håller med Ulf att man tänker på hemmet då man är bortrest. Men om jag tänker på Serbien då jag är här i Sverige, betyder det att Serbien är mitt hem?

Saken är den att jag även tänker på Sverige då jag är i Serbien. I Sverige är man utlänning, inte svensk, jag är en blatte, en annan av alla andra Vicare, men som kan uttala bokstaven U, tillskillnad från min pappa. I Serbien får man oftast höra ? "Ej Lara från Sverige har kommit!" Utlänning där med? Tydligen.  

Efter att ha tänkt mycket kring denna frågan om "Var är hemma?"  så har jag kommit fram till att jag antingen har två hem. Ett i kalla Sverige och ett i Serbien, där alla Kriminella människorna bor. Eller inget. Frågan är om jag ens behöver veta vart mitt hem är eller om det mer handlar om vart jag trivs bäst och var jag kan vara mej själv?

Kluven är vad jag är för tillfället. En sak vet jag iaf och det är vart jag än är kommer det alltid vara något eller någon jag saknar som jag önskar vore med mig.  

---

Nu , några år senare så måste jag erkänna att jag är lika förvirrad. Fast nu ser man till att vara svensk när det passar och tvärtom. hehe

Många gnäller över att det kommer en massa flyktingar hit och vägrar anpassa sig, att dem hänger med sitt folk och därmed svårare att lära sig språket osv. Men tänk ett steg längre. Du som säger detta åker ner till Cypern , där du får träffa en massa andra svenskar och är överlycklig! Överlycklig över att du har träffat några av "dina", att ni kan prata samma språk, sätta er på en resturang och äta köttbullar och spagetti. Men vad hände med att ta och lära sig av kulturen osv? Nej men då är det inte samma sak.

Jag utgår från mej själv när jag säger att det alltid är lika kul att träffa på folk från Balkan här i Sverige. Att hålla sina rötter nära och språket i liv. Jag är född här, men dras ändå till Serbien. Tänk då alla dessa människor som kommer hit ofrivilligt eller inte och ska lära sig språket, systemet, börja jobba och börja om hela sitt liv. Nykläckt. Inte konstigt då att dem ibland väjer att sitta mellan fyra väggar i någon klubb, spela kort, röka som skorstenar och prata sitt hemspråk.

Jag säger inte att man ska tro att man kan komma hit då "Sverige öppnar sin famn" (Jag kör en Sean The Man nu) och vägra jobba, lära sig språket och tro att man kan leva lika bra som dem som slitit sen decennier tillbaka. Nej nej, det är inte julafton varje dag, som min bror brukar säga.

Två år har jag inte varit nere. Det är första gången att jag är kvar här så  länge utan att åka ner. Släkten väntar ivrigt, lika så kompisarna. Åka ner? Åka hem? Jag vet inte. Jag kommer iaf ha ett leende på läpparna, njuta av tiden och ta vara på mina 4 fattiga veckor jag har till semester.